Nu fick vi ta oss upp till våning två, förlossningsavdelningen. Jag fick först skaffa en klisterlapp att ha på min tröja med en bild på mig och lite annan information som visade att jag hade rätt att vistas på förlossningsavdelningen. E fick ett plastarmband med hennes information på. De hade inget ledigt rum på förlossningen, så medan de städade färdigt ett av rummen fick vi vänta i ett litet väntrum, med kanske sex stolar. Jag tror vi fick vänta en och en halv timme innan E fick ett rum. De kopplade upp en massa utrustning för att hålla koll på barnets hjärtrytm och gav E intravenös vätska. Strax efter klockan åtta på morgonen gav de henne även en dropp med "Pitocin" för att sätta igång värkarna.
Klockan 12 bröt de Es vatten för att påskynda värkarna mer. Innan dess hade E inte känt av värkarna alls trots att vi kunde se på monitorerna att hon hade värkar. Nu började hon dock ganska snart känna av dom. Framåt sju på kvällen var E 5.5 cm öppen och värkarna gjorde nu så ont att hon ville ha epiduralbedövningen. En sjuksköterska (Manlig, som tidigare jobbat med programmering av datorer i stridsflygplan för övrigt) satt in epiduralbedövningen. Något gick dock lite fel och bara Es höra halva blev bedövad. Några sjuksköterskestudenter (Anestesiologi) försökte åtgärda detta genom att dra ut linan en kort bit, men det hjälpte inte. Den urprungliga sjuksköterskan fick komma tillbaka och sätta in bedövningen helt på nytt (E had ordentligt unt under tiden, men hade förståelse för att sånt händer).
När väl Epiduralen fungerade kunde E vila ett tag då hon inte ens kände av värkarna längre. Vi kopplade upp en bärbar dator på gästnätverket och tittade på finalen av Eurovision som sänts tidigare samma dag. Vi kom ungefär en och en halv timme in i programmet innan det började göra ordentligt ont igen. Efter mycket fram och tillbaka fick E till slut en dos av ett starkare preparat som normalt används vid kejsarsnitt. Med denna starkare medicin i Epiduralen kände E åter igen ingenting och om kunde sova ett tag.
Klockan sju på morgonen den 24e vaknade E av att det igen gjorde ont samt att hon nu kände att det var dags att krysta snart. Sjuksköterskorna hade beskrivit det som att det skulle kännas som att man ville skita ut ett bowlingklot :-). E fick lite mer av den vanliga medicinen för epidural för att hjälpa till med den värsta smärtan och sedan var det ganska snart dags att börja försöka krysta.
Under hela vistelsen hade barnets puls sjunkit så fort E hade vänt på sig och positionerat om sig i vissa vinklar. Läkarna och barnmorskorna trodde att det berodde på att navelsträngen låg i kläm av någon anledning efter att fostervattnet inte längre fanns på plats. De hade till och med pumpat upp nytt vatten i livmodern för att försöka lyfta den delen av barnet som klämde navelsträngen. När det nu var dags att krysta så sa läkaren att hon ville använda sugklocka för att få ut barnet så fort som möjligt om pulsen skulle bli farligt låg. Hon informerade att om inte sugklockan fungerade snabbt så skulle vi bli tvungna till ett akut kejsarsnitt. "Vi packar ihop och springer" som hon uttryckte sig.
Som tur var lyckades manövern med sugklockan även om läkaren tappade vakuum två gånger och fick sätta fast sugklockan igen och igen. När baby E (Ja han har också ett namn som börjar på E) föddes visade det sig att han hade haft navelsträngen lindad fyra varv runt halsen. Då han var ganska slapp precis när han föddes så kunde vi inte vänta två minuter med att klippa navelsträngen (vilket är brukligt nu, då det verkar ha goda effekter på barnets hälsa). Vi fick inte heller en timme (bara några minuter) "skin on skin" mellan mamma och barn då han snabbt skulle upp till övervakningsavdelningen för att säkerställa att han var OK.
Det visade sig att alla värden var helt OK. Hans syretillförsel blev aldrig dålig och två timmar senare fick vi ta honom till rummet vi fått för de två dagar vi var tvungna att stanna på sjukhuset. Då fostervattnet varit brutet mer än 24 timmar ville de ha kvar oss i 48 timmar för att se till att det inte lett till en infektion.
Den första dagen hade Baby E svårt att hålla maten nere. Han spydde upp när han åt och slutade andas vid ett tillfälle när han andades in en spya. Han spydde när en sköterska gav honom en spruta och hon bankade honom hårt i ryggen väldigt många gånger för att få honom att andas normalt igen. Sedan dag två så håller han maten nere, även om hand spyr upp små mängder ibland. Vi försöker låta honom sova lätt uppåtlutande så att han skall ha lättare att hålla maten nere.
Nu har vi varit hemma i en dag och en natt och vår som är helt underbar. Han äter ordentligt och gråter nästan aldrig. Om han börjar gråta så slutar han omedelbart så fort man tröstar honom. Jag hoppas det fortsätter på samma sätt i framtiden (Kanske lite mycket att hoppas på :-).
Baby E två timmar gammal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar